Och alla ni som inte har fällt en tår...
Vad spelar det för roll? Till alla er som tittar ner, ni som ser men inte känner. Vem är ni då?
För den som ser, är livet en komedi, för den som känner är livet en tragedi. Till er som ingenting vet, för hade ni vetat hade ni inte sagt något. Han som knarkar, hon som dricker, han som slog, hon som ligger.
Då säger jag, att alla ni som tror att ni vet, ni vet inte. För det ni ser säger det er vem personen e, men vad säger fördommarna ni har om er? Ni tittar ner på alkholisterna o narkomanerna, samtidigt som ni stjälper i er en bärs och suger på en snus, en drog lika mycket om tjacket och haschet, men ni fattar inte. Till alla er som grinar över att storebror staten betalar ut era skatte pengar till någon som är sämre än er. Ni som jobbat hårt på pappas företag, anställt svart arbetskraft och satt på polska horor. Ni gråter så saltet fräter bort den unkna lukten av pengar i kavajfickan.
Och alla ni som inte har fällt en tår, ni som sitter på gatan, ni som bara råkade, ni som är lika mycket människa som alla vi andra. Dom som sa, dom som sa att vi alla är lika värda, att männsikan ska vara jämnställd, att ingen ska delas in i fack.
Glöm det, det låter fint, men utan facken skulle det bli knas, det finns ju hemlösa, rika, arbetslösa, invandrare, sjuk, frisk, whatever, indelade i fack i gråa arkiv där vi glöms bort och rensas ur när vi dör. Så mycket jämnställda är vi.
Men så länge vi känner, finns vi, och så länge vi finns lever vi. Som människa eller medmänniska.
För den som ser, är livet en komedi, för den som känner är livet en tragedi. Till er som ingenting vet, för hade ni vetat hade ni inte sagt något. Han som knarkar, hon som dricker, han som slog, hon som ligger.
Då säger jag, att alla ni som tror att ni vet, ni vet inte. För det ni ser säger det er vem personen e, men vad säger fördommarna ni har om er? Ni tittar ner på alkholisterna o narkomanerna, samtidigt som ni stjälper i er en bärs och suger på en snus, en drog lika mycket om tjacket och haschet, men ni fattar inte. Till alla er som grinar över att storebror staten betalar ut era skatte pengar till någon som är sämre än er. Ni som jobbat hårt på pappas företag, anställt svart arbetskraft och satt på polska horor. Ni gråter så saltet fräter bort den unkna lukten av pengar i kavajfickan.
Och alla ni som inte har fällt en tår, ni som sitter på gatan, ni som bara råkade, ni som är lika mycket människa som alla vi andra. Dom som sa, dom som sa att vi alla är lika värda, att männsikan ska vara jämnställd, att ingen ska delas in i fack.
Glöm det, det låter fint, men utan facken skulle det bli knas, det finns ju hemlösa, rika, arbetslösa, invandrare, sjuk, frisk, whatever, indelade i fack i gråa arkiv där vi glöms bort och rensas ur när vi dör. Så mycket jämnställda är vi.
Men så länge vi känner, finns vi, och så länge vi finns lever vi. Som människa eller medmänniska.
Kommentarer
Trackback
