Mentalt avvikande skogsmullo
Raderade allt. Hatar egentligen bloggar. Jag gör mkt här i världen som jag egentligen föraktar men ändå så gör jag det.
Ähumhostharkel.
Den 23 augsti. Vad har hänt? Allt har hänt. Inget har hänt. Den miss funktionella verisionen av mitt liv, ligger och ruttnar på botten av en sjö eller nåt. Jag tynar bort i sinne och kropp. Staden som gjorde mig till "man" är 1000 mil ifrån mig och här i nuet sitter jag, i ett snorkallt rum och snorar. Jag har blvit försatt till den enda plats på jorden där tiden faktiskt står still, på riktigt. Dom männiksor jag kändes vid fortsätter sina liv, och tiden passerar för dom med jag sitter här uppe i skogen och avtjänar mitt straff, ett straff som är långt när tiden står still och inga ljud når mig. Så i mitt tonårs patetiska sinne undrar jag konstant vad jag gjorde för fel. Fast saken är den. Jag vet svaret. Fast ändå inte. Det är lä'tt att tro att man är mer än vad man är när man egentligen bara är sexton år. Vi tror att vi klarar av mer än vi gör, kan hantera saker rätt. Jag har sprungit rakt fram utan att stanna och tänka och sen så slog jag plötsligt i väggen. Ganska så hårt faktsikt. Haha. Hahahahahaha. Har ni tänkt på hur lätt det är att med det skrivna ordet tala om saker som skulle vara tio ggr svårare att säga med ord?
Jaha. Och Sthlm då? Nåt nytt? Näe tänkte väl det. Stockholm är stockholm. Hjärtat av sverige. Hjärtat av mig för den delen.
Tycker du riktigt synd om mig nu? Va? Du kanske tkr att jag är helt körd och borde ringa BUP och be dom lägga in mig bums på momangen. Jalla jalla. Psykfall walking. Normal people dying like flies around her.
Det här är så sjukt. KUL hahahahahahah.
Ne, skämt åsido. man kan ju inte skoja hela livet igenom. Ska börja skolan i bondeland om en vecka. Där alla snackar på bred hälsingländisch. Hoppas nåt metalt avvikande skogmullo mördar mig och gömmer mig i en lada först.
so long and untill next time... I'll hope the granar and lövträds has fallen on me.
Ähumhostharkel.
Den 23 augsti. Vad har hänt? Allt har hänt. Inget har hänt. Den miss funktionella verisionen av mitt liv, ligger och ruttnar på botten av en sjö eller nåt. Jag tynar bort i sinne och kropp. Staden som gjorde mig till "man" är 1000 mil ifrån mig och här i nuet sitter jag, i ett snorkallt rum och snorar. Jag har blvit försatt till den enda plats på jorden där tiden faktiskt står still, på riktigt. Dom männiksor jag kändes vid fortsätter sina liv, och tiden passerar för dom med jag sitter här uppe i skogen och avtjänar mitt straff, ett straff som är långt när tiden står still och inga ljud når mig. Så i mitt tonårs patetiska sinne undrar jag konstant vad jag gjorde för fel. Fast saken är den. Jag vet svaret. Fast ändå inte. Det är lä'tt att tro att man är mer än vad man är när man egentligen bara är sexton år. Vi tror att vi klarar av mer än vi gör, kan hantera saker rätt. Jag har sprungit rakt fram utan att stanna och tänka och sen så slog jag plötsligt i väggen. Ganska så hårt faktsikt. Haha. Hahahahahaha. Har ni tänkt på hur lätt det är att med det skrivna ordet tala om saker som skulle vara tio ggr svårare att säga med ord?
Jaha. Och Sthlm då? Nåt nytt? Näe tänkte väl det. Stockholm är stockholm. Hjärtat av sverige. Hjärtat av mig för den delen.
Tycker du riktigt synd om mig nu? Va? Du kanske tkr att jag är helt körd och borde ringa BUP och be dom lägga in mig bums på momangen. Jalla jalla. Psykfall walking. Normal people dying like flies around her.
Det här är så sjukt. KUL hahahahahahah.
Ne, skämt åsido. man kan ju inte skoja hela livet igenom. Ska börja skolan i bondeland om en vecka. Där alla snackar på bred hälsingländisch. Hoppas nåt metalt avvikande skogmullo mördar mig och gömmer mig i en lada först.
so long and untill next time... I'll hope the granar and lövträds has fallen on me.
