Saara - en positiv pessemist

Okej, jag annulerar.

Cattis, du är den bästa vän man kan ha! Du är som den där vännen man brukade beskriva i mellan stadiet när man fick frågan, Hur tycker du en bra vän ska vara. Du e fan den enda som har ställt upp och inte övergett mig. Det är nu det visar sig vilka som bryr sig och inte. Varmt att veta att det var en. Men du räcker för mig och du gör mitt crapiga liv lite bättre. 

Så nu har jag smörat. Smör smör smör, klyscha klyscha klyscha. Fan va du inte grabb för? Vi hade blivit det ultimata paret. Kommer du ihåg - " As god in my world" ? Fast nu är det mera - " As god and terrorist in our world". 

Jag gråter för jag saknar dig verkligen. Bajs. FY FAEN VAD SMÖRIGT! 

Okej saara det bra nu. Det lov, jag tar mig ingenstans, men självklart ställer Cattis upp och kommer hit. Yey. Jag är som en ny kär 14 åring när jag tänker på dig. I ur och skur, du och jag mot vääääääärlden, oooaaaaooh.  Hoppas på gud att du aldrig läser det här. Hihi

Fuck u alla andra förresten. Saknar er fast jag inte vill. JA, jag klantade mig. JA, jag får skylla mig själv, men jag har fått mitt straff, jag straffar mig själv varje dag, so cut me some slack for fuck sake.Hade gjort det för er. 
Förutom du cattis. Du är bäst. Nej vi är bäst. 

Bajs. Jag är så arg och ledsen och patetisk och buhu och bähä. Så går det när man är fast i skogen.  

Saknar ingen som inte saknar mig.

Hatar det här stället, hatar mig själv lite, hatar mamma.
Längtar efter gråa miljonprojekt och invandrar packade förortert, höga kickers ungar och den melankoliska stads sihluetten.
Här där hösten är som vackrast och vintern som vitast, Det är det fulaste jag sett, varje dag är en pina att behöva se alla berg och skogar. Längtar efter värme och kramar, hårda ord och trasiga liv. En vilsen tonåring som jag som hamnat mitt i svenne landets skogs idyll känner sig lagom mal placerad. Har ingetingt relevant att berätta, ingenting som sker i mitt crapiga liv är värt att berätta.

Hatar er där hemma, för ni har just nu allt det jag vill ha, och lika sakta som jag glömmer saknaden efter er, glömmer ni mej. Jag kommer tillbaka, och jag ska ta igen allt det jag kunde ha haft nu.

Suck, svårt att ta det bra när man e ensam. Hatar det.

Njut av stora staden S medans ni har den. Där kommer alla vara accepterade och förlåtna.

Även jag och mitt misstag med stort M .

Untill next time, god bye and so long.

  

Okej update .

Jag har hunnit bli sjutton, trodde alldrig den dagen skulle komma när tiden inte rör sig. Har ni tänkt på hur många som frågar "Hur känns det då?" . Vad fan svarar man, hur känns det att vara femtio och veta att mjöjligt vis dör inom tjugo år? Sjutton är väl lika världelöst som allt efter 20 ungefär. Enligt mig i alla fall.

Och nu kanske det är meningen om hur jag ska beskriva om alla nya vänner jag fått och hur allting verkar ordna sig i skolan men tyvärr. Jag har inga vänner för jag vill inte ha dom, jag skolkar mest och lallar runt. Kollar på klockan när den inte rör sig och mumlar. Bara två år, bara två år, bara två år.  FUCK TVÅ JÄVLA ÅR!? Man kan inte ens dränka sig i floden här för att det är för grunt! Går mils långa promenader på nätterna i förhoppning om att ett gäng ap raka raggare ska kidnappa mig så jag får in lite action i mitt liv! Men nej.

Ljus punkten nu då? Jag ska köpa en bil jävel. Fast jag får inte köra. Men vet du vad? DET KVITTAR! Moahaha dreggel gurgel hahahaha. Vad skulle världen vara utan cyniska saara?

*Djup seende blick ut i skyn* BIG POOF i nacken och .............................................................................. Vad skulle världen vara utan cyniska saaras hjärnsubstans på väggen?

Raderade allt. Hatar egentligen bloggar. Jag gör mkt här i världen som jag egentligen föraktar men ändå så gör jag det.

Ähumhostharkel.

Den 23 augsti. Vad har hänt? Allt har hänt. Inget har hänt. Den miss funktionella verisionen av mitt liv, ligger och ruttnar på botten av en sjö eller nåt. Jag tynar bort i sinne och kropp. Staden som gjorde mig till "man" är 1000 mil ifrån mig och här i nuet sitter jag, i ett snorkallt rum och snorar. Jag har blvit försatt till den enda plats på jorden där tiden faktiskt står still, på riktigt. Dom männiksor jag kändes vid fortsätter sina liv, och tiden passerar för dom med jag sitter här uppe i skogen och avtjänar mitt straff, ett straff som är långt när tiden står still och inga ljud når mig. Så i mitt tonårs patetiska sinne undrar jag konstant vad jag gjorde för fel. Fast saken är den. Jag vet svaret. Fast ändå inte. Det är lä'tt att tro att man är mer än vad man är när man egentligen bara är sexton år. Vi tror att vi klarar av mer än vi gör, kan hantera saker rätt. Jag har sprungit rakt fram utan att stanna och tänka och sen så slog jag plötsligt i väggen. Ganska så hårt faktsikt. Haha. Hahahahahaha. Har ni tänkt på hur lätt det är att med det skrivna ordet tala om saker som skulle vara tio ggr svårare att säga med ord? 
 
Jaha. Och Sthlm då? Nåt nytt? Näe tänkte väl det. Stockholm är stockholm. Hjärtat av sverige. Hjärtat av mig för den delen.

Tycker du riktigt synd om mig nu? Va? Du kanske tkr att jag är helt körd och borde ringa BUP och be dom lägga in mig bums på momangen. Jalla jalla. Psykfall walking. Normal people dying like flies around her.

Det här är så sjukt. KUL hahahahahahah.

Ne, skämt åsido. man kan ju inte skoja hela livet igenom. Ska börja skolan i bondeland om en vecka. Där alla snackar på bred hälsingländisch. Hoppas nåt  metalt avvikande skogmullo mördar mig och gömmer mig i en lada först.

so long and untill next time... I'll hope the granar and lövträds has fallen on me.